Hej, det är svårt att vara fjortis

Med all sannolikhet är detta ett inlägg jag kommer ångra imorgon, men inte tar bort då jag ändå lagt ned tid på det - eller något i den stilen.

Jag har klarat mig genom tre veckor av dåligt humör och irritation (irritation bl a på Martina då hon inte passar att heta det...) och nu har irritationen gentemot andra övergått till att riktas mot mig själv.

Det är alla hjärtans dag på onsdag (den enda dag man är berättigad att kalla för "kommersiell skit") och har jag tur ska jag umgås med vänner. Inget fel med det. Men det är väl inte riktigt det som är tanken med dagen. Det här med pojkvän, hur svårt ska det vara att hitta någon? Är det ett tecken på att man är gammal när man aldrig får någon pirrig känsla - eller är det bara total avsaknad av det där hej-jag-tror-jag-är-kär-syndromet? Om man åtmistone kunde lyckas bli olyckligt kär och vara berättigad till att sura, men inte ens det. Istället får vara en av de där ja-hej-det-är-ju-så-kul-att-vara-singel-tills-man-hittar-den-rätte-jippi-typen.

Det är en sak att vara irriterad på andra utan anledning, det är relativt enkelt att undvika människor - men när man är irriterad på sig själv av en anledning, då är det illa. Undvika sig själv skulle jag möjligtvis kunna göra om jag skaffade mig en till personlighet, men risken att det påverkar mig på lite fler plan är - hur ska vi uttrycka det - mer en verklighet.

Jag ska behålla resten av mina klagomål för mig själv nu.